Idag är italienaren framförallt en sällskapshund. Den är liten, nätt och elegant, men saknar dvärghundsprägel. Den rör sig med luftiga, lätta rörelser. Ofta ses den alert och vaken, med öronen på spets och ett framben uppdraget under sig, ibland lätt darrande för att hålla värmen. Den get lätt intrycket av att vara nervös eller rädd för den som inte är bekant med rasen, men det är sällan sanningen.
Rasen är livlig, nyfiken och social och vill gärna vara i centrum, där den ofta bjuder på många skratt. Det är en mycket kärleksfull hundras, som gärna vill vara nära, alltid. De beskrivs ibland som ”kardborrehundar” vilket är väldigt träffande! På natten sover de helst under täcket i sängen.
Generellt kräver de inte mycket motion, men de mår bäst om de får springa av sig ordentligt några gånger i veckan. Eftersom rasen historiskt har använts för jakt på småvilt, jagar de gärna kaniner, harar och fåglar. Som alla vinthundar jagar de primärt med synen, inte med nosen.
De har tät, mjuk päls som helt saknar underull, och fäller väldigt lite. Avsaknaden av underull gör dock att de har lätt för att frysa. I kallt, regnigt eller blåsigt väder behöver de ha kläder när de är ute, och de uppskattar inte långpromenader i dåligt väder.
Historia
Den italienska vinthunden tros ha sitt ursprung från faraonernas hov i antika Egypten, där vinthundar av samma typ och storlek finns avbildade på faraonernas gravar, i poser som är typiska för rasen även idag. Därifrån, via Grekland kom rasen till Italien ca 400 f.Kr., där den finns avbildad på en mängd vaser och skålar från tidsperioden. Som ras utvecklades den framförallt under renässansen i Italien, där den var mycket populär bland bland adeln. Den finns beskriven skriftligen för första gången 1626 av Francesco Birago, som en liten, elegant sällskaps- och jakthund. Från Italien spred sig rasen till bland annat Österrike, Tyskland och Frankrike där den var populär bland hoven, och som jakthund på småvilt.
Uttrycket *människans bästa vän” om hundar tros ha myntats av kung Frederick II av Preussen under den senare delen av 1700-talet, när han skrev i ett brev till en vän att ”den enda, och absolut bästa vän en människa har, i denna själviska värld, den enda som inte kommer att förråda eller neka honom, är hans hund”. Kungen, även känd som Frederick den Store älskade italienska vinthundar, och estimeras ha ägt över 40 individer av rasen under sin livstid. Bland annat finns det historier om hur han räddade en av sina favoriter, en liten tik som hette Biche, från bakom fiendelinjer genom att gömma henne i sin väska. Ursprunget till uttrycket var alltså en italiensk vinthund!
Förutom Frederick den Store har rasen varit populär hos många kända kungligheter genom åren, så som prinsessan Anna av Danmark, Mary Stuart av Skottland, Katarina den Stora av Ryssland och drottning Victoria av Storbritannien.
Hälsa
Rasen är generellt sett relativt frisk, och har få rasbundna sjukdomar. Men det finns några hälsorelaterade saker att tänka på ändå.
Skelettskador
Italienska vinthundar är livliga, orädda små hundar. De har en benägenhet att, särskilt som unga, kasta sig ut från höga höjder, eller upp och ner för möbler och terräng i hög hastighet. Kombinationen av hög hastighet med långa smala ben gör att de har en avsevärt högre risk för skelettskador än de flesta andra hundraser. Genom kontrollerad motion i oregelbunden terräng bygger hunden muskler och lär sig kroppskontroll, vilket ger den bättre förutsättningar att undvika skador. Som ägare har vi också ett stort ansvar – våra hundar behöver få röra på sig och springa av sig – men det är inte lämpligt att släppa dem lösa att springa i hög hastighet var som helst. Det är inte lämpligt att släppa en vinthund att springa i full fart på ett fält där det kan finnas dolda hålor och ojämnheter som göms av gräset, eller vassa stenar som sticker upp. Lek i hög hastighet inomhus på hala parkettgolv kan också vara riskabelt – särskilt om hunden flyger upp och ner i möbler samtidigt. En missbedömning eller halkning i landningen kan gå illa.
Ögonsjukdomar
En del ärftliga ögonsjukdomar förekommer inom rasen; PRA (progressiv retinal atrofi) är en typ av ärftlig progressiv sjukdom som drabbar näthinnan och så småningom leder till blindhet, och PCAG (primary closed-angle glaucoma, primärt kroniskt trångvinkelglaukom) som är en typ ärftlig av grön starr. Båda dessa finns det DNA-tester för att kolla om hunden är bärare av risk-generna innan parning. Här finns mer information om sjukdomarna och de gener man testar för: PCAG, PRA.
Vitreusdegeneration och vitreusprolaps (glaskroppsframfall)
Förutom PCAG och PRA så förekommer även vitreusdegeneration och vitreusprolaps (glaskroppsframfall) hos italiensk vinthund. Hos andra raser är det en åldersrelaterad förändring som uppstår när hunden börjar bli gammal, och progressivt, dvs det blir sämre med tiden. Förändringen innebär att den geléliknande glaskroppen i ögat blir vattnigare (degeneration), och börjar läcka fram i främre delen av ögat (prolaps). För hunden är detta inte något större problem – det är inte något som är smärtsamt, och det påverkar inte synen nämnvärt så länge det inte är allvarligt. Vitreusförändringar förekommer även hos människor, framförallt de över 50 år, och märks för det mesta inte alls om förändringarna är lindriga. Är de lite allvarligare beskrivs de som skimrande eller grumliga streck eller ringar som flyter i synfältet. I mycket allvarliga fall kan den nedbrutna glaskroppen så småningom leda till försvagning av de ligament som håller linsen på plats, och komplikationer såsom linsluxation och näthinneavlossning. Hunden blir då blind på det ögat.
Hos italienska vinthundar har förändringarna ett mycket annorlunda förlopp. Vanligtvis uppstår de ganska tidigt i livet, men till skillnad från hos andra raser är det inte progressivt – förändringarna brukar efter att de uppstått vara i princip oförändrade genom hela hundens liv. Man ser alltså trots hög frekvens av vitreusförändringar hos rasen inte någon ökad risk för linsluxation, eller näthinneavlossning jämfört med andra raser. I och med denna viktiga skillnad misstänks förändringarna vara starkt genetiskt betingade, men man har ännu inte kunnat lokalisera den/de gener som är involverade, och det finns inget test för det. Diagnostisering sker istället genom ögonlysning hos SKK-auktoriserad ögonspecialist, och resultatet ska registreras och publiceras offentligt på SKK hunddata.
Även om vitreusdegeneration/prolaps inte påverkar våra hundar nämnvärt, så är det i avelsarbetet viktigt att vi som uppfödare arbetar för att minska förekomsten inom vår ras, innan det blir så utbrett och allvarligt att det faktiskt blir ett problem. Det är idag inte ett krav att ögonlysa sin hund innan parning, och det finns inga restriktioner för att använda hundar med vitreusdegeneration/prolaps i avel. Det skulle inte heller vara realistiskt att utesluta samtliga av dessa hundarna ur aveln, då avelsbasen skulle bli alltför liten och risken hög att man istället avlar fram något annat allvarligt fel eller sjukdom.
Som uppfödare är det ett stort ansvar att välja ut lämpliga hundar till avel, och hela tiden väga för och nackdelar med en viss kombination. En hund med lindrig vitreusförändring men som har andra viktiga kvaliteter, kan absolut vara värdefull i avel – men bör användas på ett genomtänkt sätt, och i kombination med en hund som är fri från samma förändring.
Källor:
Guandalini, A., Di Girolamo, N., Corvi, R., Santillo, D., Andreani, V., Pinzo, B. (2018). Epidemiology of ocular disorders presumed to be inherited in three small Italian dig breeds in Italy. Veterinary Ophthalmology, 21: 524-529.
Krishnan, H., Diehl, K., Stefanovski, D., Aguirre, G.D. (2019). Vitreous degeneration and associated ocular abnormalities in the dog. Veterinary Ophthalmology, 23: 219-224.
Tänder
Precis som så många andra små hundraser så förekommer det en del tandproblem hos rasen, mer i vissa linjer än andra. Får de mycket tandsten kan de behöva göra en tandrengöring hos veterinär. Hunden sövs då, och tänderna rengörs ordentligt, både den synliga delen av tanden och strax under tandköttsranden där det samlas mycket bakterier som kan orsaka problem. I samband med rengöringen röntgas tänderna också för att kontrollera att det inte blivit någon påverkan på någon tandrot, då kan den tanden behöva dras ut för att inte orsaka smärta eller djupare infektioner. Viktigt att tänka på är att en ordentlig tandrengöring alltid görs under full narkos; rengöringen under tandköttsranden gör ont och är inte något som görs vaket eller på bara lugnande. Så kallad ”tandstensskrapning” som görs med bara sedering är enbart en kosmetisk åtgärd och tar bara bort den synliga tandstenen.
Regelbunden tandborstning och rätt foder kan hjälpa för att minska mängden tandsten som byggs upp, men det är också till viss del genetiskt betingat hur mycket tandsten de har.
Förutom tandsten förekommer det i ett fåtal fall en form av ärftlig emaljhypoplasi på rasen, vilket testas med ett DNA-test. En hund kan vara bärare av den här genen utan att någonsin bli sjuk själv, därför är det viktigt att testa föräldrarna innan parning.
Att tänka på innan du skaffar en italiensk vinthund
• De kan vara svåra att få rumsrena. Rasen är notoriska för att ta lång tid på sig att bli helt rumsrena, och det gäller att vara mycket konsekvent och noggrann med regelbundna rastningar när de är små. Är vädret dåligt kan det vara extra svårt att övertala dem att göra sina behov ute.
• De är mycket ”klängiga” och vill ha mycket kroppskontakt och värme. Det är inte en ras som kommer att vara nöjd med att ligga ensam i en korg på golvet. Om du inte vill ha din hund i möblerna och sängen, eller inte gillar hundar som klänger på dig för mycket, så är förmodligen en italiensk vinthund inte för dig.
• Det stora behovet av närhet gör att de kan vara en utmaning att ensamträna. Särskilt om du inte har hund sen tidigare.
… Men i gengäld får du en av de mest kärleksfulla, roligaste hundarna man kan ha, men en personlighet många gånger större än den lilla förpackningen den kommer i!
